Hör feministisk Alla hjärtans dag-låt!

Lagom till Alla hjärtans dag har jag lagt upp ”Amandas alkov” – en feministisk kärlekssång i latinopopstuk – på min myspace-sida. Där kan ni också se ett liveklipp inspelat på festival i somras, där låten framfördes i en betydligt mer avskalad version.

Den här låten skrev jag när jag just läst ut Susan Faludis bok ”Backlash – Kriget mot kvinnorna”; jag bestämde mig helt enkelt för att skriva ett svar – eller en motvikt – till de kvinnoideal som författarinnan menade genomsyrar massmedia. Hon menar att mycket av det som kvinnokampen åstadkom under 60- och 70-talen ifrågasattes under 1980- och 90-talen genom att man i tv, tidningar och tidskrifter skrämde kvinnor med just det de kämpat sig till; om man som kvinna valde att göra karriär, abort eller att inte anpassa sig efter rådande skönhetsideal så skulle man må dåligt, bli sjuka eller rentav dö i förtid, påstods det. Detta sätt att sprida en ”culture of fear” genom media känner vi ju också igen från t.ex. Michael Moores film ”Bowling for Columbine”, där han visar hur massmedia i USA till slut lyckas skapa den verklighet de skildrar genom att skrämma folk tillräckligt mycket.

Utmaningen för mig låg i att i låttexten bemöta vart och ett av de olika sjuka påståenden och ideal som Faludi tog upp i sin bok, utan att det blev krystad plakatpolitik av det hela. Nyckeln till hur det skulle gå till tyckte jag låg i följande: eftersom de destruktiva idéerna enligt boken planterades hos folk genom skrämsel, så skulle jag plantera konstruktiva idéer genom att vara positiv och uppmuntrande. Hippie bullshit? Kanske det, men jag blev allt rätt nöjd med resultatet om jag får säga det själv. Lyssna och tyck till själv, vet jag!

/Kristian The Svensson

Hata ordet ”pretto”

Jag vet inte om jag är ensam om saken, men för mig har ordet ”pretentiös” alltid varit lite av ett hatobjekt. Inte för att det inte skulle kunna användas till något vettigt, utan på grund av hur det har brukat användas. Jag är ett barn av 70-talet och när jag lite längre fram började bli vuxen formades jag av Ironiska Generationens nervösa inställning att alla som hade mage att påstå att de hade något viktigt att säga var ”pretto”. I efterhand har det slagit mig hur märkligt det där var; hur folk faktiskt gick omkring och satte citationstecken i luften kring allt de yttrade, för att slippa behöva stå till svars för sina egna ord i efterhand. Underligt nog gjorde man detta samtidigt som man älskade t.ex. Stone Temple Pilots och Alice In Chains som leddes av gravt deprimerade narkomaner som sjöng om att de MINSANN visste hur fruktansvärt livet var, som om de varit värsta distanslösa bluesgubbarna på 1800-talets bomullsplantager! Den mest kända låten av den tidens största band – Nirvana – gjorde dessutom narr av hela den ironiska anti-pretentiösa attityd som deras fans höll sig med! Men det gjorde väl bara det hela extra ironiskt, antar jag…

Fast det att jag har svårt för folk som jämt ska kalla andra ”pretto” har inte bara med mina ungdomsår på 90-talet att göra. Det som framförallt retar mig är att det där ordet hela tiden används för att sänka folk som faktiskt försöker säga något. Det är ett effektivt sätt att tysta folk. För det verkar ju nästan bara användas på folk här och nu som ”inte ska tro att de är något”. Hur ofta hör man någon säga att ”Dante var en framstående författare i Italien under senmedeltiden, fast tyvärr var han lite väl pretto; jag menar – hallå! – skriva om hur han går ner i underjorden och blir runtvisad i helvetet av en gammal död romersk poet?!” Nä, just det.

Själv blir jag lycklig när någon ställer sig upp och ber alla vara tysta för nu ska hon minsann förklara hur det Ligger Till Med Allt I Hela Världen. Om hon sedan misslyckas – vilket ju de allra flesta gör som försöker sig på något sånt – så är det ju fortfarande så oändligt mycket roligare och mer givande att ha lyssnat på en uttläggning i DET ämnet än någon som suttit och sagt ”nja, njäe, jag vet inte…vad tror du?” Finns det någon som tycker att de låtar Bob Dylan gör idag är roligare att lyssna på än de han skrev när han faktiskt inbillade sig att han hörde Svaret på livets gåtor blåsa i vinden? Jaså, verkligen? Jaha, men tror du att han hade tillmätts så stor betydelse idag om han hade börjat sin bana utan det där sköna draget av storhetsvansinne? Nej, precis.

Enligt ordboken betyder ”pretentiös” ungefär att man har ”(för) stora intellektuella anspråk som man inte kan leva upp till” (att man inte riktigt kan leverera på den nivå som man snackat, så att säga). Visst kan jag också reta mig på folk som använder en massa svåra ord eller slänger lösryckta citat och okända namn omkring sig bara för att imponera, men det slående är ju hur sällan SÅNA personer kallas pretentiösa. Hur lätt de slipper undan bara för att de kan säga sina stulna oneliners med tillräcklig övertygelse. Det är här som det hela blir en klassfråga. Inom Finkulturen ser man ner på filmer, låtar, tavlor och böcker vars upphosmän varit noga med att textens budskap ska gå fram. Sådana verk kallas ”övertydliga”. Bäst av allt anses den konst vara som är så abstrakt och mångtydig att ingen vågar ifrågasätta den av rädsla för att göra bort sig. Högst status får den som läst sig till standardsvaren på vad denna obegripliga konst symboliserar, eftersom det ofta krävs högskolestudier för att klara av den saken. Men skulle konstkännaren eller litteraturvetaren få höra att de är pretentiösa skulle de antagligen bara rynka på näsan och fnysa åt att den som yttrat sig bara inte begriper det de själva begriper. Nej, benämningen ”pretto” biter betydligt bättre på dem som försöker säga något viktigt så att folk ska förstå. Och det är i det sammanhanget som åtminstone jag har hört den användas oftast. När någon kaxigt ”sticker upp” fast de inte har skivbolag, doktorsavhandlingar eller tv-stationer i ryggen.

Innan jag fortsätter måste jag erkänna att även jag gillar att känna mig intelligent när jag kan läsa in en egen betydelse i en svårtillgänglig låttext eller hitta den underförstådda symboliken i en film. Självklart. Men jag vill åtminstone vända på skalan: finast är den konst som bemödar sig med att så många som möjligt ska förstå budskapet, men som likväl lyckas leverera en sublim (=stor eller häftig) känsla. Ta scenen i Milos Formans film Amadeus, där den döende Mozart dikterar sitt sista verk för Salieri: oavsett vem tittaren är lyckas hon tack vare Formans subtila (=små, omärkliga) medel höra den musik som egentligen bara Mozart hör i sitt huvud, medan Salieri inte hinner med hur han än rafsar med gåspennan. I ett slag låter filmmakaren tittaren bli överlägsen Salieri – hovkompositören vid kejsarens hov! Stor konst.

Om du vill lyssna på ett exempel på vad jag själv hoppas är en icke pretentiös (utan snarare ambitiös) låt, så kan ni gå in på min myspace-adress och lyssna på Möllevångsång (eller Mllevngsng som det står där) som på lite drygt tre minuter berättar malmöstadsdelen Möllevångens hela 1900-talshistoria. Det du! Sug på den alla prettofobiker!

/Kristian The Svensson

Elitens pengar och sarkasmen

I Svenska Dagladet den 5/2 skriver Sanna Rayman på ledarplats att hon inte riktigt förstår vad hon ska ta sig till med den LO-rapport som visat hur mycket den svenska eliten tjänar jämfört med folk på gräsrotsnivå och där man enligt Rayman ägnat sig åt ”sarkastiska citattecken” och vridande på statistik för att nå fram med sitt – tydligen – suspekta budskap riktat mot elitens privilegier.

Vad ska jag göra med informationen att den genomsnittliga inkomsten för ”makteliten” är lika hög som 18,2 industriarbetarlöner? undrar hon.

Tja du Rayman, du kan ju alltid bläddra fram till ekonomisidorna i din egen tidning och läsa om hur USA:s president gång på gång talar om Wall Street-topparnas lönesystem som ”skamlöst” och ”höjden av oansvarigt beteende”: de två sista citaten trycktes av din egen tidning och var väl knappast menade som ”sarkastiska”?

/Kristian The Svensson