Jag vet inte om jag är ensam om saken, men för mig har ordet ”pretentiös” alltid varit lite av ett hatobjekt. Inte för att det inte skulle kunna användas till något vettigt, utan på grund av hur det har brukat användas. Jag är ett barn av 70-talet och när jag lite längre fram började bli vuxen formades jag av Ironiska Generationens nervösa inställning att alla som hade mage att påstå att de hade något viktigt att säga var ”pretto”. I efterhand har det slagit mig hur märkligt det där var; hur folk faktiskt gick omkring och satte citationstecken i luften kring allt de yttrade, för att slippa behöva stå till svars för sina egna ord i efterhand. Underligt nog gjorde man detta samtidigt som man älskade t.ex. Stone Temple Pilots och Alice In Chains som leddes av gravt deprimerade narkomaner som sjöng om att de MINSANN visste hur fruktansvärt livet var, som om de varit värsta distanslösa bluesgubbarna på 1800-talets bomullsplantager! Den mest kända låten av den tidens största band – Nirvana – gjorde dessutom narr av hela den ironiska anti-pretentiösa attityd som deras fans höll sig med! Men det gjorde väl bara det hela extra ironiskt, antar jag…
Fast det att jag har svårt för folk som jämt ska kalla andra ”pretto” har inte bara med mina ungdomsår på 90-talet att göra. Det som framförallt retar mig är att det där ordet hela tiden används för att sänka folk som faktiskt försöker säga något. Det är ett effektivt sätt att tysta folk. För det verkar ju nästan bara användas på folk här och nu som ”inte ska tro att de är något”. Hur ofta hör man någon säga att ”Dante var en framstående författare i Italien under senmedeltiden, fast tyvärr var han lite väl pretto; jag menar – hallå! – skriva om hur han går ner i underjorden och blir runtvisad i helvetet av en gammal död romersk poet?!” Nä, just det.
Själv blir jag lycklig när någon ställer sig upp och ber alla vara tysta för nu ska hon minsann förklara hur det Ligger Till Med Allt I Hela Världen. Om hon sedan misslyckas – vilket ju de allra flesta gör som försöker sig på något sånt – så är det ju fortfarande så oändligt mycket roligare och mer givande att ha lyssnat på en uttläggning i DET ämnet än någon som suttit och sagt ”nja, njäe, jag vet inte…vad tror du?” Finns det någon som tycker att de låtar Bob Dylan gör idag är roligare att lyssna på än de han skrev när han faktiskt inbillade sig att han hörde Svaret på livets gåtor blåsa i vinden? Jaså, verkligen? Jaha, men tror du att han hade tillmätts så stor betydelse idag om han hade börjat sin bana utan det där sköna draget av storhetsvansinne? Nej, precis.
Enligt ordboken betyder ”pretentiös” ungefär att man har ”(för) stora intellektuella anspråk som man inte kan leva upp till” (att man inte riktigt kan leverera på den nivå som man snackat, så att säga). Visst kan jag också reta mig på folk som använder en massa svåra ord eller slänger lösryckta citat och okända namn omkring sig bara för att imponera, men det slående är ju hur sällan SÅNA personer kallas pretentiösa. Hur lätt de slipper undan bara för att de kan säga sina stulna oneliners med tillräcklig övertygelse. Det är här som det hela blir en klassfråga. Inom Finkulturen ser man ner på filmer, låtar, tavlor och böcker vars upphosmän varit noga med att textens budskap ska gå fram. Sådana verk kallas ”övertydliga”. Bäst av allt anses den konst vara som är så abstrakt och mångtydig att ingen vågar ifrågasätta den av rädsla för att göra bort sig. Högst status får den som läst sig till standardsvaren på vad denna obegripliga konst symboliserar, eftersom det ofta krävs högskolestudier för att klara av den saken. Men skulle konstkännaren eller litteraturvetaren få höra att de är pretentiösa skulle de antagligen bara rynka på näsan och fnysa åt att den som yttrat sig bara inte begriper det de själva begriper. Nej, benämningen ”pretto” biter betydligt bättre på dem som försöker säga något viktigt så att folk ska förstå. Och det är i det sammanhanget som åtminstone jag har hört den användas oftast. När någon kaxigt ”sticker upp” fast de inte har skivbolag, doktorsavhandlingar eller tv-stationer i ryggen.
Innan jag fortsätter måste jag erkänna att även jag gillar att känna mig intelligent när jag kan läsa in en egen betydelse i en svårtillgänglig låttext eller hitta den underförstådda symboliken i en film. Självklart. Men jag vill åtminstone vända på skalan: finast är den konst som bemödar sig med att så många som möjligt ska förstå budskapet, men som likväl lyckas leverera en sublim (=stor eller häftig) känsla. Ta scenen i Milos Formans film Amadeus, där den döende Mozart dikterar sitt sista verk för Salieri: oavsett vem tittaren är lyckas hon tack vare Formans subtila (=små, omärkliga) medel höra den musik som egentligen bara Mozart hör i sitt huvud, medan Salieri inte hinner med hur han än rafsar med gåspennan. I ett slag låter filmmakaren tittaren bli överlägsen Salieri – hovkompositören vid kejsarens hov! Stor konst.
Om du vill lyssna på ett exempel på vad jag själv hoppas är en icke pretentiös (utan snarare ambitiös) låt, så kan ni gå in på min myspace-adress och lyssna på Möllevångsång (eller Mllevngsng som det står där) som på lite drygt tre minuter berättar malmöstadsdelen Möllevångens hela 1900-talshistoria. Det du! Sug på den alla prettofobiker!
/Kristian The Svensson
